Rainbow cupcakes – jag har bakat

Rätt ofta tittar jag på program där folk bakar och blir mer kaksugen för varje avsnitt. Senaste tiden har jag klämt hela säsongen av senaste Hela England Bakar, alla avsnitt av Zumbos Just Dessert på Netflix och dessutom Hela Sverige bakar på fyran. Men efter allt detta tittande så har jag fått ett stort behov att äta kakor men också ett stort behov av att baka. Men med en liten tremånaders bebis som hellre är i mammas famn än någon annanstans har det varit rätt svårt. Men i helgen så fick jag avlastning av Jacob så jag kunde ge mig på Rainbow cupcakes. Eller i alla fall blev det vanilj cupcakes med regnbågsfärgad buttercream.

Jag spenderade halva veckan med att memorera in de bästa teknikerna för att göra cupcakes och buttercream samt olika tekniker för att spritsa. Så här blev resultatet.

Vill du också prova på så visar underbara Jemma Cupcakes här hur man gör.

Första månaderna som mamma – kärlek och kolik

Tiden går fort när man har det jobbigt…jag menar roligt. Att vara mamma till Allan är underbart men det är också jobbigt. Första månaderna har kantats av glädje och gråt. Gråt för att livet är så fint, gråt för att man är trött och känner sig värdelös.

Första månaden kände jag mig både lycklig och olycklig. Lycklig för att Allan är det finaste jag sätt. Han är mjuk, len och luktar underbart. Olycklig för jag kände mig ensam, instängd fast på soffan. Som den sociala person jag är saknade jag oerhört mycket sällskap.

img_9866.jpg

Allan är en glad och härlig unge som ofta ler och gillar att busa med oss. Men Allan är också ett kolikbarn. Redan några veckor gammal började hans otröstliga skrik på eftermiddagarna och kvällarna. I början var vi helt förtvivlade och varje kväll var rent ut sagt skitjobbig. Ett sånt här barn hade jag ju inte önskat mig. Många jobbiga tankar åkte igenom min trötta mammaskalle.

Så började det eviga sökandet på bot och bättring för skriket. Vi har provat magdroppar, miniform och magmassage. Vi har gjort akupunktur och jag har provat olika amningstekniker. Nej inget riktigt hjälper! Det enda som gjort det lite bättre är att amma mer sällan och försöka undvika de värsta gasbildande matvarorna i min kost. Det vi gör nu är att vänta på att Allan ska bli äldre, hans mage mognare och koliken ska försvinna. Tills dess så vaggar vi honom i famnen till hårfönen varje kväll och håller honom i famnen varje dag när han sover för sova själv på dagen.. ja det där gör han inte heller.

Ni som har/haft kolikbarn ni vet!

Men hur jobbigt vi än har det så det så mycket kärlek. Det där jobbiga.. det liksom försvinner i horisonten ändå.

Idas förlossningsberättelse

Finns en risk/chans att denna blogg kommer handla lite extra om barn och livet med barn från om med nu. Att få barn är galet omvälvande och förändrar livet på flera sätt och det blir svårt att inte prata om det.

Onsdagen den 16 Augusti fick jag Ida mitt första barn. En liten kille, Allan, som förändrade allt. Livet kommer härifrån att bli något helt annat när man är en till i familjen. Eftersom jag har uppskattat så mycket att läsa om andras förlossningsberättelser så vill jag gärna bjuda på min historia.

Min resa börjar måndagen den 14 augusti, dagen innan beräknat födelsedatum. Jag passade på att göra lite ärenden i huset så allt skulle vara redo för bebisen. Hade inga känningar alls och började misstänka att jag nog skulle gå över en del. Men vid lunchtid började jag noja mig över att bebisen inte sparkat lika mycket som han brukar. Tänkte först att jag nog mest var onödigt orolig bara för jag var hemma själv och var uttråkad. Men efter snackat med min kille så bestämde jag mig ändå att döva min oro genom att ringa till BB. Barnmorskan i telefonen tyckte att man alltid ska ta oro på allvar och såg till att jag kunde komma in på östra för att undersökas. Jag tog bilen själv till östra och kände att de säkert skulle säga att jag var onödigt orolig. Nu blev det inte riktigt så. Väl på BB så gjorde de ctg och såg att bebisen hade det gott men att han kanske ändå inte rörde sig så mycket. Fick besöka en läkare som gjorde ultraljud och även han sa att allt var bra och bebis rörde på sig fint. Men det såg ut som att jag hade för lite fostervatten. På grund av för lite fostervatten så beslutade läkarn att det är bra om jag blir igångsatt. Hoppsan var det första jag tänkte. Han ville dessutom att jag skulle sättas igång direkt idag om det fanns plats på BB. Med andan i halsgropen satt jag och väntade på besked om det fanns plats för oss och det fanns det. Snabbt som tusan fick jag ringa min kille som fick släppa jobbet och ta vagnen till sjukhuset direkt. Själv tog jag bilen hem och hämtade alla prylar och försökte förstå att snart ska jag bli mamma.

På BB så fick jag reda på att jag skulle sättas igång med ballongmetoden. Vilket betyder att de satte upp en liten ballong i slidan vars uppgift var att få kroppen tro att nu ska vi sätta fart på förlossningen. När ballongen var på plats så var det bara att vänta på att den skulle trilla ut och då ska man vara öppen 3 cm. Vi fick ett rum på förlossningen och försökte slappna av och vila för vi visste ju inte när allt skulle starta. Rätt snart efter ballongen sattes in fick jag små värkar. Kändes helt ok just då. Tänkte att det här klarar jag…

Under natten så fick jag mer värkar som var lite jobbigare men trots det så fick både jag och min kille sova en del. Men ballongen den var kvar på morgonen därefter. Nu började jag tro att den aldrig skulle trilla ut men på förmiddagen (tror jag) så trillade den ut när jag gick på toa. Lite uppspelt och glad kallade jag på barnmorskan. Barnmorskan konstaterade nu att jag var öppen 3-4 cm och nu började värkarna sätta igång på riktigt. De blev starkare och kom oftare. Började förstå att det inte skulle bli så lätt. Barnmorskan tog hinnorna och vattnet började trilla ut. Efter ett par timmar så var det dags att kolla hur öppen jag var igen. Men till min besvikelse så hade jag inte öppnat mig något alls. Då tog de beslut om att sätta in värkstimulerande dropp på mig….

När väl droppet var på plats så blev värkarna riktigt jobbiga och det gjorde ont som tusan. Tidigare hade det fungerat att använda andningsövningarna jag hade lärt mig från boken Föda utan rädsla. Jag började använda lustgasen rätt omgående men efter ett tag hjälpte inte det heller och då bestämde jag mig för nu var det dags för epidural. Narkosläkaren kom in och gav mig en dos och efter en timme så kunde jag slappna av och vila. Nu var nästan all värk borta och jag kunde ta värkarna utan problem. Med min nyfunna styrka tog vi några varv i korridorren och kände att med denna bedövning så kommer det gå så bra. Men timmarna gick och gick och efter ett tag så var värkarna lika jobbiga som förut eftersom de hade fått öka på droppet då jag inte öppnade mig tillräckligt snabbt. Nu började jag bli riktigt trött och natten började bli morgon. Jag hade nu också bara ont på ett område i ryggslutet under varje värk. Det var som bedövningen inte tagit där och det enda som hjälpte var att min kille tryckte allt vad han kunde på området varje värk. Jag började nu komma in i fasen nu går jag hem..det här kommer aldrig gå. Jag var helt slut. Jag försökte använda alla verktyg jag hade läst på om. Andning, mörka rösten och röra på höfterna och byta ställning. Nu hade jag haft värkar i över 30 timmar och kroppen var trött och sliten.

På småtimmarna är det nästan olidligt jag kämpar för hålla uppe humöret och orken. Barnmorskan säger att det är nära nu och att jag har öppnat mig bra. Jag får sätta mig på en pall på golvet och börja krysta några gånger. Barnmorskan ger mig hopp om att nu är det snart över. Jag känner att jag få lite extra energi. Det går en stund till med värkarbete men nu vill läkaren göra undersökning på bebis. Läkaren tar vad jag tror är ett ph-test på bebis och efter några minuters väntan på resultatet kommer läkaren tillbaka och säger att bebis måste ut nu och de måste göra ett kejsarsnitt. Snurrig av värkar hinner jag knappt reagera innan min kille står i sjukhuskläder vi och min säng är på väg upp mot operation. Värkarna stannas med bricanyl så det onda försvinner rätt omgående. Inne på operationssalen står redan 10-15 personer redo för mig. Jag får syrgas i näsan och narkosläkarn ger mig ryggmärgsbedövning. Nu går det rätt snabbt. Jag känner att de liksom drar i min kropp för ta ut bebis och plötsligt säger de grattis ni är föräldrar. Min kille går direkt med bebisen som läggs ner på ett bord och torkas ren och börjar skrika. Vilket underbart skrik. Sen får min kille ta hand om bebisen. Han sätter sig bredvid mig så jag får känna på honom. Medan de syr ihop mig lägger de honom på mitt bröst. Så fantastiskt underbart.

Igångsättning, 40 timmar av värkar och till slut ett kejsarsnitt. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt. Visst hade jag önskat att jag kunde fått föda vaginalt men så här i efterhand så är jag glad att allt gick bra.

I dessa tider då förlossningskrisen är ett faktum så är jag oerhört tacksam att det fanns plats för mig i Göteborg och jag fick föda på Östra. Vill också tacka all fantastisk personal. Jag är för evigt tacksam för det jobbet de gjorde. Varenda person som vi träffade och som tog hand om oss var hjältar. De fick oss att känna oss trygga och gav mig en stryka jag aldrig trodde jag hade. De gav oss leenden, varma händer och peppande ord. <3

Att klä sig som gravid

Dagarna och veckorna går och nu är jag i vecka 39 och bebisen kan komma när som helst. Än så länge känner jag inga tecken på att han vill titta ut. Men jag börjar bli riktigt trött, orkar mindre och mindre. Fast det är ju helt normalt så klart.

Tänkte prata lite om att klä sig som gravid. Att jag är en person som gillar mode, kläder och stil lär inte ha undgått någon. Att klä sig som gravid visade sig rätt enkelt tills ungefär sista trimestern. Jag har så gott som haft mina vanliga kläder under hela graviditeten. Jag gillar mycket stora skjortor och slappa kostymbyxor vilket gjorde att mina kläder fungerade även när jag började växa. Har egentligen inte köpt några “riktiga” mammakläder utan satsade på att köpa ett par byxor med resår i midjan i någon storlek större och några bekväma trikåklänningar. Sen känner jag att min stil lite fått ta sig andra riktningar när kroppen inte ser ut som den brukar.

Det enda jag verkligen behövt köpa nytt av har varit nya underkläder. Brösten har växt med 4 kupstorlekar (gahhh) och trosor kändes tajta när magen blev för stor.

Här kommer en kavalkad av bilder på mig, min mage och min stil.

Här är jag som döljer de första tecknen på en babykula. Egentligen är det nog bara brösten som börjat växa här. Är i vecka 17-18 ungefär och här klär jag mig i mina vanliga kläder.

Nu är det efter vecka 20 och jag har berättat för vänner och kollegor att jag har en bulle i ugnen. Ärså stolt över min lilla kula och trivs väldigt bra med att växa.

Trikåklänningar vilken gåva till gravida. Denna klänning lyckades jag klämma mig i upp till vecka 30. Så underskatta aldrig ett bra trikåtyg.

Kände mig väldigt fin här med lite bar mage som syns. De plisserade byxorna (från H&M) har varit guld under graviditeten. Köpte en storlek större än min vanliga storlek och de passar fortfarande så här vecka 39.

En stor t-shirt döljer att barnkjolen från Zara sitter under magen och skaver lite. Tror jag är i vecka 27 här. Nu börjar kläder kännas lite jobbigare. Det skaver och känns obekvämt efter en hel dag.

När jag köpte denna vita skjorta tänkte jag på hur snyggt det skulle vara till gravidmagen. Nu hann jag bara ha den en gång för sen blev den för tajt över brösten. Missade lite att det inte bara är magen som växer. Här är jag i ungefär vecka 30 och är i sista och tredje trimestern. Mina bekväma sandaler är på och sen dess har jag nog inte använt några andra skor.

Eftersom vi flyttade i juni så har besöken på Ikea varit många och det är därifrån denna härliga t-shirt kommer. Här har jag nästan helt börjat gå över till trikåplagg med resår. Graviditeten gör dig varmare än vanligt och jag känner att inget får sitta för tajt då blir jag varm.

Är på bröllop i min mysiga pyjamasdräkt från jobbet (KappAhl) Omlottblusen tänker jag dessutom blir perfekt när jag börjar amma. Köpte en storlek större än min vanliga storlek på byxor och blus. Kände mig snygg och pigg och kunde tom dansa loss på dansgolvet trots mage.

Detta set hade jag sett på Mango tidigt i säsongen och när det kom på rea slog jag till. Här var jag i vecka 34 och överlycklig att jag fick på mig setet (med god morgonfrisyr och allt) trots jag beställt det för kunna ha i höst när jag är mindre igen. Men lyckan var kort nu längtar till att inviga det på nytt i höst.

Lite nya kläder ville jag ändå köpa under graviditeten men jag försökte hitta kläder som jag även kan ha och uppskatta efter graviditeten. Denna långskjorta från KappAhl blev perfekt i sommargarderoben.

Sista juni drog jag på semester och klockade ut för ett års mammaledighet (!!). Första semesteranhalten blev Stockholm och här var kanske sista gången jag såg riktigt fräsig ut och jag kände mig som mig själv med min stil.

Istället för utlandssemester blev det härlig och mysig semester på Österlen. Vi hyrde en liten stuga vid havet och spenderade dagarna med att åka runt och gilla landskapet och äta god mat. Här är jag i vecka 36 och känner mig stark och snygg med magen i vädret. De lånade mammatajtsen har nu blivit favoriter i garderoben. Nu kan jag nästan bara ha klänning och riktigt stora byxor. Att tänka på stilen är svårt utan bekvämlighet är viktigast. Försöker piffa mig de dagar jag går utanför huset.

Vecka 39 och min app säger 7 dagar kvar….

Ida är gravid

För de som följer mig på olika sociala medier så är det ingen nyhet att jag är på smällen, jag är gravid, har en bulle i ugnen. Precis idag går jag in i vecka 30 och egentligen hade jag väl tänkt att skriva om min graviditet mycket tidigare. Men med en uppkommande flytt, mycket att göra på jobbet så har tiden runnit iväg. Men här kommer några ord om min graviditet.

Jag hade rätt länge inte varit den som känt mig stressad eller haft någon biologisk klocka tickandes men när jag nådde några år över 30 så kom ändå lusten att skaffa barn. Jacob, min sambo, träffade jag för lite mer än fyra år sen och rätt tidigt i vår relation ville jag försäkra mig att han ville ha barn. Jag var 34 år när vi träffades och han 29. Jag kände att jag inte blev yngre och ska jag satsa på ett förhållande så vill jag att min partner också vill ha barn inom en rimlig framtid. Jag var 37 år när jag blev gravid och kommer vara 38 när jag får vårt barn. I augusti är det planerat att vår lille kille ska komma.

Redan tidigt i höstas blev jag gravid men tyvärr drabbades jag av utomkvedhavandeskap vilket innebar att graviditeten satte sig i min äggledare istället för livmodern. Det resulterade i en operation. Tänkte jag skulle prata lite mer om detta i ett eget inlägg. Efter utomkvedhavandeskapet så behövde vi vänta några månader innan vi fick prova att bli gravida igen och denna gången blev vi gravida direkt på första försöket och den 6 december plussade jag på stickan. Förvånad och väldigt glad

Första tiden som gravid var rätt lugn och härlig för mig. Fanns en oro för att det skulle gå fel igen. Men ett tidigt ultraljud gjorde oss alla lugna. Jag mådde bra blev inte speciellt illamående och kroppen började långsamt växa. I Januari åkte jag skidor i alperna utan problem men kanske lite tröttare än jag är som icke-gravid. När jag gick in i vecka 20 och vi var på vårt rutinultraljud och allt så fint ut så avslöjade jag min bulle i ugnen på Instagram och Facebook. Familj och vänner hade självklart fått reda på långt innan.

I början tyckte jag nästan bara att mina bröst blev större och större och jag längtade efter en rejäl bula på magen. Men efter vecka 20 så började även magen växa och bli synlig. Jag fick järnbrist rätt tidigt vilket jag hade räknat med då jag är vegetarian och har haft järnbrist tidigare i livet. Som gravid får nästan alla sämre järnvärde. Jag behöver dock äta järntabletter för hålla nivån. Järntabletterna fuckar upp min mage lite och det är väl en av de enda “gravidkrämpor” jag har/haft.

Att klä sig blir allt lite svårare. Under första och andra trimestern fungerade det fint med de flesta av mina vanliga kläder. Men när jag nu gått in i trimester tre och den sista delen av graviditeten börjar det bli svårt att klä sig. Brösten har redan växt sig igenom halva alfabetet i kupstorlekar så bh:ar är ett problem. Trikå och resår är räddningen. Jag har köpt ett par byxor i någon större storlek än min vanliga och de ihop med stora skjortor och sköna toppar så kan jag klä mig så jag känner mig fin.

Idag gick jag in i vecka 30 och nu börjar det bli på allvar. Jag tänker på förlossningen och hur jag vill ha den. Jag vill föda vaginalt om det går (mina syskon har fött med kejsarsnitt). Jag överväger olika typer av bedövning (vill nog ha allt som går). Oroar mig över att spricka. Men jag är rätt lugn ändå. Jag förvånar mig själv med det lugn jag har över att föda barn. Men jag antar rädslan kan komma senare. Inför förlossningen har jag köpt boken Föda utan rädsla av Susanna Heli. Där får man goda råd kring hur man tacklar sin rädsla och tips på tekniker som gör förlossningen smidigare. Hittills känns den som en fantastisk bok.

Förutom förlossningen så talar jag och Jacob mycket kring barnuppfostran. Hur vill vi forma vårt barn. Vi talar olika tekniker kring lärande och uppfostran. Vi pratar mycket om hur viktigt det är för oss som ska ha en kille att det nu är vår plikt att uppfostra en kille med sunda och jämställda värderingar.

Vi pratar om att läsa tidigt för barnet. Att skapa ett barn som är nyfiket och vill lära sig mer. Att vill att det inte ska skrikas och bebispratas för mycket.

Att vi vill undvika för mycket leksaker. Att undvika plastleksaker så mycket det går. Att det blir både dockor och bilar. Att inte lägga några könsvärderingar i prylar eller sätt att vara. Men samtidigt känns det så lätt att ha en strategi så här innan barnet inte ens är här….