Första månaderna som mamma – kärlek och kolik

Tiden går fort när man har det jobbigt…jag menar roligt. Att vara mamma till Allan är underbart men det är också jobbigt. Första månaderna har kantats av glädje och gråt. Gråt för att livet är så fint, gråt för att man är trött och känner sig värdelös.

Första månaden kände jag mig både lycklig och olycklig. Lycklig för att Allan är det finaste jag sätt. Han är mjuk, len och luktar underbart. Olycklig för jag kände mig ensam, instängd fast på soffan. Som den sociala person jag är saknade jag oerhört mycket sällskap.

img_9866.jpg

Allan är en glad och härlig unge som ofta ler och gillar att busa med oss. Men Allan är också ett kolikbarn. Redan några veckor gammal började hans otröstliga skrik på eftermiddagarna och kvällarna. I början var vi helt förtvivlade och varje kväll var rent ut sagt skitjobbig. Ett sånt här barn hade jag ju inte önskat mig. Många jobbiga tankar åkte igenom min trötta mammaskalle.

Så började det eviga sökandet på bot och bättring för skriket. Vi har provat magdroppar, miniform och magmassage. Vi har gjort akupunktur och jag har provat olika amningstekniker. Nej inget riktigt hjälper! Det enda som gjort det lite bättre är att amma mer sällan och försöka undvika de värsta gasbildande matvarorna i min kost. Det vi gör nu är att vänta på att Allan ska bli äldre, hans mage mognare och koliken ska försvinna. Tills dess så vaggar vi honom i famnen till hårfönen varje kväll och håller honom i famnen varje dag när han sover för sova själv på dagen.. ja det där gör han inte heller.

Ni som har/haft kolikbarn ni vet!

Men hur jobbigt vi än har det så det så mycket kärlek. Det där jobbiga.. det liksom försvinner i horisonten ändå.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *