Idas förlossningsberättelse

Finns en risk/chans att denna blogg kommer handla lite extra om barn och livet med barn från om med nu. Att få barn är galet omvälvande och förändrar livet på flera sätt och det blir svårt att inte prata om det.

Onsdagen den 16 Augusti fick jag Ida mitt första barn. En liten kille, Allan, som förändrade allt. Livet kommer härifrån att bli något helt annat när man är en till i familjen. Eftersom jag har uppskattat så mycket att läsa om andras förlossningsberättelser så vill jag gärna bjuda på min historia.

Min resa börjar måndagen den 14 augusti, dagen innan beräknat födelsedatum. Jag passade på att göra lite ärenden i huset så allt skulle vara redo för bebisen. Hade inga känningar alls och började misstänka att jag nog skulle gå över en del. Men vid lunchtid började jag noja mig över att bebisen inte sparkat lika mycket som han brukar. Tänkte först att jag nog mest var onödigt orolig bara för jag var hemma själv och var uttråkad. Men efter snackat med min kille så bestämde jag mig ändå att döva min oro genom att ringa till BB. Barnmorskan i telefonen tyckte att man alltid ska ta oro på allvar och såg till att jag kunde komma in på östra för att undersökas. Jag tog bilen själv till östra och kände att de säkert skulle säga att jag var onödigt orolig. Nu blev det inte riktigt så. Väl på BB så gjorde de ctg och såg att bebisen hade det gott men att han kanske ändå inte rörde sig så mycket. Fick besöka en läkare som gjorde ultraljud och även han sa att allt var bra och bebis rörde på sig fint. Men det såg ut som att jag hade för lite fostervatten. På grund av för lite fostervatten så beslutade läkarn att det är bra om jag blir igångsatt. Hoppsan var det första jag tänkte. Han ville dessutom att jag skulle sättas igång direkt idag om det fanns plats på BB. Med andan i halsgropen satt jag och väntade på besked om det fanns plats för oss och det fanns det. Snabbt som tusan fick jag ringa min kille som fick släppa jobbet och ta vagnen till sjukhuset direkt. Själv tog jag bilen hem och hämtade alla prylar och försökte förstå att snart ska jag bli mamma.

På BB så fick jag reda på att jag skulle sättas igång med ballongmetoden. Vilket betyder att de satte upp en liten ballong i slidan vars uppgift var att få kroppen tro att nu ska vi sätta fart på förlossningen. När ballongen var på plats så var det bara att vänta på att den skulle trilla ut och då ska man vara öppen 3 cm. Vi fick ett rum på förlossningen och försökte slappna av och vila för vi visste ju inte när allt skulle starta. Rätt snart efter ballongen sattes in fick jag små värkar. Kändes helt ok just då. Tänkte att det här klarar jag…

Under natten så fick jag mer värkar som var lite jobbigare men trots det så fick både jag och min kille sova en del. Men ballongen den var kvar på morgonen därefter. Nu började jag tro att den aldrig skulle trilla ut men på förmiddagen (tror jag) så trillade den ut när jag gick på toa. Lite uppspelt och glad kallade jag på barnmorskan. Barnmorskan konstaterade nu att jag var öppen 3-4 cm och nu började värkarna sätta igång på riktigt. De blev starkare och kom oftare. Började förstå att det inte skulle bli så lätt. Barnmorskan tog hinnorna och vattnet började trilla ut. Efter ett par timmar så var det dags att kolla hur öppen jag var igen. Men till min besvikelse så hade jag inte öppnat mig något alls. Då tog de beslut om att sätta in värkstimulerande dropp på mig….

När väl droppet var på plats så blev värkarna riktigt jobbiga och det gjorde ont som tusan. Tidigare hade det fungerat att använda andningsövningarna jag hade lärt mig från boken Föda utan rädsla. Jag började använda lustgasen rätt omgående men efter ett tag hjälpte inte det heller och då bestämde jag mig för nu var det dags för epidural. Narkosläkaren kom in och gav mig en dos och efter en timme så kunde jag slappna av och vila. Nu var nästan all värk borta och jag kunde ta värkarna utan problem. Med min nyfunna styrka tog vi några varv i korridorren och kände att med denna bedövning så kommer det gå så bra. Men timmarna gick och gick och efter ett tag så var värkarna lika jobbiga som förut eftersom de hade fått öka på droppet då jag inte öppnade mig tillräckligt snabbt. Nu började jag bli riktigt trött och natten började bli morgon. Jag hade nu också bara ont på ett område i ryggslutet under varje värk. Det var som bedövningen inte tagit där och det enda som hjälpte var att min kille tryckte allt vad han kunde på området varje värk. Jag började nu komma in i fasen nu går jag hem..det här kommer aldrig gå. Jag var helt slut. Jag försökte använda alla verktyg jag hade läst på om. Andning, mörka rösten och röra på höfterna och byta ställning. Nu hade jag haft värkar i över 30 timmar och kroppen var trött och sliten.

På småtimmarna är det nästan olidligt jag kämpar för hålla uppe humöret och orken. Barnmorskan säger att det är nära nu och att jag har öppnat mig bra. Jag får sätta mig på en pall på golvet och börja krysta några gånger. Barnmorskan ger mig hopp om att nu är det snart över. Jag känner att jag få lite extra energi. Det går en stund till med värkarbete men nu vill läkaren göra undersökning på bebis. Läkaren tar vad jag tror är ett ph-test på bebis och efter några minuters väntan på resultatet kommer läkaren tillbaka och säger att bebis måste ut nu och de måste göra ett kejsarsnitt. Snurrig av värkar hinner jag knappt reagera innan min kille står i sjukhuskläder vi och min säng är på väg upp mot operation. Värkarna stannas med bricanyl så det onda försvinner rätt omgående. Inne på operationssalen står redan 10-15 personer redo för mig. Jag får syrgas i näsan och narkosläkarn ger mig ryggmärgsbedövning. Nu går det rätt snabbt. Jag känner att de liksom drar i min kropp för ta ut bebis och plötsligt säger de grattis ni är föräldrar. Min kille går direkt med bebisen som läggs ner på ett bord och torkas ren och börjar skrika. Vilket underbart skrik. Sen får min kille ta hand om bebisen. Han sätter sig bredvid mig så jag får känna på honom. Medan de syr ihop mig lägger de honom på mitt bröst. Så fantastiskt underbart.

Igångsättning, 40 timmar av värkar och till slut ett kejsarsnitt. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt. Visst hade jag önskat att jag kunde fått föda vaginalt men så här i efterhand så är jag glad att allt gick bra.

I dessa tider då förlossningskrisen är ett faktum så är jag oerhört tacksam att det fanns plats för mig i Göteborg och jag fick föda på Östra. Vill också tacka all fantastisk personal. Jag är för evigt tacksam för det jobbet de gjorde. Varenda person som vi träffade och som tog hand om oss var hjältar. De fick oss att känna oss trygga och gav mig en stryka jag aldrig trodde jag hade. De gav oss leenden, varma händer och peppande ord. <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *